En turk, en sekreterare och en ... eh, Bellman?

Hemma hos oss råder just nu ett tidsbegränsat lugn. Turken sover i en fåtölj, sekreteraren gör inte mycket nytta - hon trynar i soffan - och jag är lite stillsamt tacksam för att internetet äntligen funkar igen. Så sjukt frustrerande och trassligt i veckor, nästan månader och nu, som i ett trollslag, problem solved. Ettor och nollor forsar fram som om inget någonsin hade stått i deras väg.

Strax kommer lugnet brytas av herr kattis, turken, som kommer att informera om att han vill UT och jag får inte fråga vart han ska (han går till stallet). Strax därpå kommer fröken hundis, sekreteraren, att komma till köket och titta uppfordrande och något plågat på mig för att jag ska förstå att det är dags att ge henne mat. Middag brukar serveras kl. 18, men som alla vet måste man provtrycka om ens människor kan klockan fortfarande, så då släpar man sig ut till köket en timme före utsatt tid med påtalad uppfordrande min. Sedan går man stött och lägger sig igen. Med ryggen mot. Och suckar djupt och ljudligt. Som man ju gör när svältdöden ligger på lur.

Bild från i helgen när de låg nästan tätt intill ...

Men det där med internet. Som en outtröttlig idiot har jag försökt få tag i kundtjänst, som givetvis enbart har kontorstidsöppet. Händer någonsin något trassligt mellan kl. 8 och 17? Kylskåp går sönder, tvättmaskiner och datorer lägger ner, internet trasslar - på kontorstid? Jag är skeptisk. Men när vi inte kunde ringa eller mejla eller där leverantörens icke-förträffliga felsökningsverktyg i inloggat läge "inte kan hantera detta" funkade kors i taket chattfunktionen oväntat bra. Och allt som behövdes var en omstart av routern. Efter att vi legat på glid ner mot ett internetlöst helvete i evigheters evighet ploppade lösningen upp och gick som ett mycket litet digitalt tåg. Nu är allt bra. Håll i dig, denna tingens ordning, tack.

November igen

Den mest fruktade av månader är här igen. Chocken är över och nu är det dags för förnekelsen. Jag satsar på att bara ta mig igenom den - snart är det ju december. Då blir det lättare och då blir det vintersolstånd och då vänder det. Härda ut alltså. Är målet. Även detta år. Ilskan brukar i mitt fall inte vara så stor i december.

Snart går vi ut i skogen för att blidka demonerna. Hjälper en smula. Hepp!

Cake or death?

Adhd i skolan = funktionshinder? Ja. 

Två gånger har jag blivit anmäld till överförmyndaren, eftersom jag är förälder till ett barn som lämnade klassrummet i så hög utsträckning att hennes frånvaro uppgick till över 40 procent. Barnet har den neuropsykiatriska diagnosen adhd, och skolan och hon fungerade lika bra som en rund kloss i ett fyrkantigt hål. Adhd innefattar svårigheter med koncentration och impulskontroll, men det är också vanligt med bristande arbetsminne (svårt att plugga) och dålig spatial uppfattning (svårt att orientera sig i eller ens beskriva ett utrymme, som ett rum eller en sal).

Hon fick mest skäll – för sådant hon inte kunde påverka. En lärare sa att om hon kommer för sent en gång till så kommer hon inte in i klassrummet; hädanefter låste de dörren en viss tid. Många med adhd har svårt med tidsuppfattning, och kan alltså inte, som många av oss andra tidsoptimister, lastas för när de är sena. Lika lite som någon som är blind kan lastas för att hen inte vet skillnad mellan rött och blått.

Alla lärare kände till hennes diagnos. Ingen hanterade hennes skolgång utifrån den, utan skuldbelade snarare hennes tillkortakommanden. När dottern, då 13 år, mådde så dåligt att hon börjat med ett självskadebeteende hade jag ett samtal med en lärare för att förklara frånvaron. Vi kunde inte nå varandra. Samtalet mynnade ut i att jag tappade lugnet, avbröt och skrek: ”Jag oroar mig inte för om hon är med på idrotten, jag oroar mig för att hon ska ta livet av sig”. Det fanns ingen förståelse för att adhd påverkar hela livet.

Panik

De gånger ungen lämnade klassrummet var det oftast på grund av panikattacker. Hon lämnade inte skolan vid de här tillfällena och var i den meningen alltså egentligen inte frånvarande.

När man får en panikattack kan det kännas det som om hela världen försvinner från ens synfält och man tror att man ska dö. Många svimmar också när de får panikattacker. Dottern låste in sig på toa och väntade ut ångesten. Grät lite. Andades. Höll för öronen när folk kom och bankade på dörren och sa att hon måste komma ut nu. Ibland satt hon där en timme. Tills det gick att vara igen. Ibland behövde hon bara komma ut ur klassrummet lite snabbt och kunde sedan fortsatta hon lektionen i ett litet grupprum bredvid, men hon deltog inte i klassrummets aktiviteter.

Fort och fel 

Vid möten på skolan utfrågades dottern om våra hemförhållanden, vilket hon även kunde tillfrågas om i korridoren, inför sina klasskompisar. Jag tillfrågades också om jag hade stöd någonstans ifrån – behövde jag en psykolog kanske? Och vad vi gjorde hemma för att det skulle bli bättre för barnet i skolan? Ingenting av det där var ens sammanhängande i mina öron. Vår hemmiljö var högst normalstörd. Vi hade stöd från BUP, både barn och föräldrar, under flera år.

En lärare undrade över läkarens redogörelse över dotterns diagnos, ”den är ju lite tunn”. En neuropsykiatrikers flersidiga detaljerade genomgång av exempelvis dotterns obefintliga tidsuppfattning, kallades alltså ”tunn” av en pedagog som inte ens hade gått en kurs i hur man bemöter elever med adhd.  Hen verkade inte alls tro på bokstavsdiagnoser och sa ofta om dottern: ”Hon är ju väldigt trotsig.” Jag försökte förklara, om och om igen, att dottern var superstressad, hyperaktiv, stissig och dessutom kände sig helt inträngd ett hörn – av vuxna människor som hon hittills i sitt liv alltid hade kunnat lita på att de visste mer än hon. Kunde lotsa henne framåt. Kunde lugna. Och nu var de bara oförstående och rätt föraktfulla.

Livet som hemmasittare 

Under den här tiden var dottern hemma mycket, (hemmasittare kallas det ofta) en hel del av den tiden låg hon i fosterställning under täcket. Jag hade förstående arbetsgivare som lät mig arbeta hemifrån för att kunna vara nära. VAB när barnet är över 12 år är också rätt ovanligt. Har det ”stora” barnet en npf-diagnos blir det lite lättare.

Till sist var det ett besök från en kurator på BUP som fick skolan att lägga om sin plan, något jag vid det laget hade bett om, föreslagit, efterfrågat och tjatat om i närmare två år. Vi fick rätt hjälp. Dottern fick byta till en resursgrupp som gjorde att hon tyckte att det var kul i skolan igen. Det förändrade livet. Förbättrade livet.      

Om en vuxen människa mår så dåligt som min dotter gjorde, är oftast omgivningens första tanke att ordna hjälp, vård kanske till och med. Varför är det aldrig självklart när ett barn med npf-diagnos mår dåligt? Att barn med adhd uppvisar andra problembeteenden på grund av att de inte får hjälp med adhd:n är otroligt vanligt. Exempel på hjälp kan vara arbetsterapeutiska hjälpmedel, medicin eller annat, som anpassningar i skolan. Det här borde förstås vara A och O för lärare att känna till. Exempel på andra problembeteenden är panikångest, depression, självskadebeteende, drogberoende och självmord. Efter självmord beter man sig som bekant inte på något sätt alls.

Adhd-kunskap blir obligatoriskt

Från och med hösten 2018 blir det obligatoriskt med ”adhd-kunskap” på speciallärar- och specialpedagogsutbildningarna. Regeringen säger att ambitionen dock är att alla lärare ska få kunskapen. Vi håller tummarna och hoppas både elever och föräldrar håller ut.

PS. Cake or death är en sketch med Eddie Izzard som handlar om hur mjäkig Church of England skulle vara i jämförelse med spanska inkvisitionen, som körde lite mer hårda tag. Church of England torterar en inte tills döds, utan frågar artigt om man vill ha tårta eller dö ... Jag valde det som rubrik för att valet mellan den självklara tårtan i stället för det otänkbara, döden, kändes lika klockrent som det borde vara för skolorna att underlätta livet för elever med npf-diagnoser. 

• En version av det här inlägget har publicerats på Nyheter24:s debattsida.

• Här finns info från Skolinspektionen om ogiltig frånvaro.

• Vill du läsa mer? Läs gärna det här om när vi fick diagnosen till exempel.

• Eller det här, om längtan efter ett lättare liv med barn och familj osv. Och hur mycket bättre allt kan kännas med hjälp.

Håll emot

Jag kommer ifrån en självmordsfamilj. 

Mina barn från två.

Min farmor tog sitt liv och ingenting blev sedan någonsin som det var, eller som det hade kunnat vara, varken för min pappa Å, eller för resten av hans familj. Jag är uppvuxen med en chockskadad, sorgtyngd & stukad son, där en fungerande pappa hade varit betydligt mer användbar. (Han var makalöst smart och han lärde mig massor och var dessutom begåvad & rolig som f*n, men jag kan aldrig sluta tänka på vad han hade blivit om hans mamma inte hade tagit livet av sig.)

Min farmor var utan tvekan gravt deprimerad – som de allra flesta som tar sina liv – men hon tog sitt liv efter att ha förlorat ett barn, ett barn som också hade syskon. Syskon som förlorade två familjemedlemmar, syskon som förlorade både syster och mamma på oanständigt kort tid.

Mina barn har dessutom en liknande släkthistoria på sin pappas sida. Självmord. It runs in the family.

Efterkommande generationer i min familj har inte heller alltid mått bra. Men vi lever i en annan tid. Där psykisk ohälsa uppmärksammas mer. Och absolut inte är lika tabu som för 50 år sedan. Man kan få hjälp när man bryter själen. Som när man bryter benet.

Eller?

Klinisk depression är inget påhitt för uttröttade människor. Det är inte att vara låg, ledsen eller sur. Depression är att inte kunna ta sig ur sängen. Alls. På månader, eller år. Att inte ens kunna tänka sig att vara i ett rum med andra människor. Att inte utan enorma ansträngningar & anpassningar kunna leva som andra gör. Med mycket mera.

Semikolonet, som jag har tatuerat in på min underarm, står för att man betänker livet, döden & verkligheten. Ett memento mori för nutidsmänniskor. Människor som lever ihop med halvtrasiga eller heltrasiga människor. Det betyder, precis som det grammatiska tecknet, att det kommer mera. Att det INTE är slut än. En självmordsprevention. Förhoppningsvis.  

”Keep passing the open windows” & ”This too shall pass” m.fl. är sentenser jag älskar, men jag är kanske lite räddare än ni när jag skriver/säger dem. Kanske till och med mer berättigad. Rent genetiskt. För jag är fortfarande livrädd för att folk i min familj ska dö. Pga genetiken. Pga depressionerna. Så jag säger som min andra pappa, pappa P, som också har lärt mig massor (thank the lord):

Håll emot.

;

Läs mer om project semikolon här.

I'm a freelancer, yes I am

Jo, det är sant – nu är jag frilans igen ...  
Har till och med gjort en Facebooksida, se häääär!
Där kan man även läsa detta, se nedan, som jag totade ihop för att få livet att kännas lättare. :)

Knatter, knatter, knatter

Härmed inleder jag ånyo en bana som frilansande redaktör, skribent och översättare. Inget obekant alls. 

I närmare tjugo år har jag skrivit på något vis för min försörjning, och med tiden har jag utvecklat en viss kompetens även för att redigera texter. Främst andras. Det är jag till och med riktigt bra på. 

Can do English too

Jag jobbade också i fem år som översättare, med undertextföretaget Broadcast Text som min främsta uppdragsgivare, så engelska eller snarare att översätta från engelska till svenska är också en konst jag behärskar. Det är ju som bekant inte bara att översätta rakt av, för då kan man råka ut för fadäser som “Knacka när du vill ut” som översättning till “Knock yourself out”. 

Från tidskrift till bok – bara så där

Förra året bröt jag en mångårig trend av arbete med tidskrifter för att arbeta med böcker. Som tidskriftsredaktör och reporter är man redaktör på ett sätt, och som manusredaktör för böcker är man redaktör på ett helt annat sätt. Så under ett år har jag arbetat med att redigera böcker, juridiska böcker till och med. Det kommer jag att fortsätta med och har bra med jobb från min tidigare arbetsgivare. Men bra kan alltid bli bättre. 

Vild panik & stilla ro

Hur läskigt jag än tycker det ibland känns att vara egenföretagare, så har jag också en stark känsla av frihet och frihet att välja på ett annat sätt som driver mig. Och det är väl min fega förhoppning att jag kan fortsätta arbeta friare framöver. Lång tid framöver. Men jag är tillräckligt nervös för att ha bestämt mig för att ge den här försöksverksamheten ett år och sedan utvärdera.

Så ... Behöver du hjälp med en text? Lång, kort, på svenska, på engelska, akademisk, lättsam, tung, grävande ...? Jag kan skriva. Hör av dig så pratar vi! 

                                                             ***

Reseskildring från Skånetripp med SJ

Det här är en något redigerad version av det mejl jag skickade till SJ:s kundtjänst för två veckor sedan:

"En lördag i juli skulle jag åka med min dotter och min hund från Stockholm till Båstad. Min 14-åriga dotter har neuropsykiatriska funktionshinder, (ADHD och Aspergers syndrom), lite ångest och en smula social fobi, som gör att vi måste planera vårt liv och i synnerhet vårt resande mycket noga.

Att det – på grund av att det är sommar eller lördag, vad vet jag – blev två byten, ett i Södertälje och ett i Göteborg, försvårar resan ordentligt. Vi har gjort resan förut med ett byte och det var jobbigt nog. Men vi pratade om det flera gånger veckan innan avfärd och dottern stålsatte sig.  

Torsdagen före resan skulle jag in på sj.se för att dubbelkolla en tid och upptäcker då att det nu står på min bokning att vi ska åka buss från Stockholm till Södertälje. Ingen har alltså informerat oss om detta utan om jag inte hade gått in på sajten av annan anledning hade vi fått den kallduschen 07.35 på lördagen. Jag har alltså ringt in och köpt biljett och talat med en människa, men ändå inte fått informationen att tåget är utbytt mot buss, trots att det var så redan från början enligt vad jag kan läsa mig till.

Nu blir det jobbigare. Berättar för dottern, som bryter ihop, men jag försäkrar henne om att SJ förstås styr upp detta. "Om X antal hundra människor ska åka buss i stället för tåg så fixar SJ det," säger jag medan en isande känsla i magen breder ut sig.

Lördag morgon anländer vi till Centralstationen i hyfsat god tid för att hitta vår buss; det står på sms-biljetten vilket nummer bussen ska ha. Plättlätt. Däremot står ingenstans varifrån bussen går. På ett ställe hittar jag "Cityterminalen", och på ett annat ställe står det kort och gott "från bussterminal". Jag har ett hum om var Cityterminalen ligger men jag har inte tillräckligt mycket tid för att hinna till flera ställen om jag måste leta.

Jag frågar SJ-personalen i biljettluckan på tunnelbaneplanet om de vet var ersättningsbussarna går för tåg mellan Sthlm och Södertälje.

"Vart ska du?" svarar de. "Till Båstad" svarar jag.

"Skulle du ha åkt tåg egentligen?" frågar de.

"Ja?" svarar jag och får sedan ändå höra att de inte vet, men fråga en trappa upp. Vi går upp med hund, väskor och en dotter som nu är så stressad att hon bleknat.

Dottern hyperventilerar, så jag planterar henne och hunden på en bänk medan jag irrar runt inne på Centralstationen för att hitta information.

Hittar som tur är ett resecenter, men det är stängt. Dock står det på en skylt att det finns resevärdar ute i hela byggnaden som jag kan fråga. Jag tittar ut över centralhallen och ser inte en enda SJ-människa.

Vi har nu bara en kvart kvar tills vår buss ska gå så jag chansar och siktar mot Cityterminalen. Släpar upp blek unge, hund och väskor till gatuplan. Där, högst upp ovanför trappan, sitter en stor skylt som det står "Buss till Södertälje" på. Där står också fyra SJ-människor i gula västar, varav en tydligen har rökpaus medan hen pratar med sina kolleger.

SJ-mannen som står närmast trappan ser väl att jag ser något plågad ut och frågar om jag ska till Södertälje. Han pekar på Cityterminalen och säger glatt att där går din buss. Jag påpekade att någon av dem kanske kunde gå ner och informera folk eftersom där inte fanns någon som helst information.

Jag kramar dottern lugnande och säger att nu blir det bra. Ack, vad jag bedrog mig.

När vi kommer till Cityterminalen står där uppskattningsvis 4 bussar som vissa har handskrivna skyltar där det står "Södertälje", medan andra har ett nummer. Vårt nummer står inte på någon buss. Här står också minst hundra människor som ser ut som jag i ansiktet, dvs. oroade. Det står också ett antal SJ-människor här och var, men de pratar mest med varandra och ser sura ut när man försöker få kontakt. Jag frågar ett par framför mig om de ska med 07.35-bussen och de svarar ja, så vi köar vidare.

Efter en minut eller så frågar en annan kvinna om vi ska med 07.35-bussen och berättar att alla andra som står där ska med 07.45-bussen. Hets. Kvinnan springer framåt i kön för att försöka få svar.

En man i hennes sällskap kommer sedan bakåt i kön och säger att de som ska med 07.35-bussen ska skynda sig framåt, för det är inte samma kö. Vi och ca 30 andra tränger oss framåt. En SJ-människa säger när vi kommit fram till vår buss: "Ni som ska med 07.35-bussen ska till den här bussen" och jag säger att det vore lämpligt att han gick bakåt i folkmassan och sa det, så att alla som ska med den bussen får höra.

En annan SJ-man som står och räknar in fåren tittar nervöst på min hund och säger att jag får stiga åt sidan och ta nästa buss, eftersom det redan finns en hund ombord på den bussen. Jag förklarar att det inte gör något och att vi ju bokat djurvagn. Det innebär att det är flera djur i varje vagn, förklarar jag för SJ-mannen, och tillägger att det går bra på en buss också. Vår hund är snäll och bryr sig rätt lite om andra djur. Vi får ändå vänta tills nästa buss kommer.

Vi får kliva på vår buss ca 10 minuter efter utsatt avgångstid. Sedan får vi vänta ombord i 10 minuter till. SJ-mannen kommer strax och frågar om det går bra att han tar ombord en hund till på bussen (jag trodde för en sekund att han skämtade men han var inte riktigt den typen) och det gjorde det ju.

Ett rejält kaos var alltså vad SJ bjöd på när de bytte tåg mot buss. Så slappt hanterat att man baxnar. Vi ankom Södertälje 3 minuter innan vårt tåg skulle gå (i stället för 20 minuter innan).

När vi väl är ombord på Göteborgståget får vi åka baklänges, trots att jag specifikt bett om att få åka framåt – i färdriktningen. Ytterligare trassel för nervösa och stressade människor som nu också får må lite illa i 3,5 timmar.

 
I Katrineholm, första stoppet alltså, blir vi försenade igen med mellan 20 och 30 minuter på grund av signalfel. "Det betyder att lokföraren får fel signal på skärmen när han tittar på den", förklarar en stjärnögd SJ-människa när jag undrar vad det betyder. Vår marginal för att byta tåg i Göteborg är därmed borta. När man åker tåg i så många timmar är det skönt med lite extratid emellan så att hunden kan få hinna kissa, men det hanns inte med.

Vi får information i högtalarna om att vi, som eventuellt missar vårt anslutande tåg i Göteborg (som vi isf missar pga att SJ är sena), får vänta en timme tills nästa tåg kommer. "Då kan man använda samma biljett – fastän det är ett annat tåg!" trumpetas det stolt ut som om det vore något bra.  

När vi kommer ombord på Öresundståget – vårt sista tågben mot Båstad – sitter det folk på våra platser. De flyttar sig snällt men frågar lite retoriskt varför man inte får veta vilka platser som redan är tagna när man köper biljett på Göteborgs centralstation, som de gjort. Jag tänker att det snarast vore rätt enkelt för SJ att bara sälja sittplatser till ej redan köpta platser. Förstår inte alls det här  upplägget. Till sist kommer vi fram till Båstad, med stress i kroppen och ilska i själen.

Min dotter somnade helt utmattad efter ankomst till Båstad och det tog närmare två dagar för henne att återhämta sig från pärsen det innebar att resa med SJ.

Personalen är så ointresserad att man skäms å deras vägnar. De lyckas med konststycket att få en att känna sig som om man stör dem – trots att det är SJ som är sena och som inte informerar. Själv var jag sliten, irriterad och ställer mig frågande till varför man över huvud taget ska fortsätta resa med SJ.

Är det någon som kan svara på det?"

I dag, 2 veckor senare, fick jag svar från kundtjänst:

"Hej!

Jag beklagar såklart att det blivit så fel. har man gjort en bokning som man inser inte är vad man tror man bokat så kan man alltid ringa in till oss och så försöker vi lösa det på bästa möjliga sätt. Det Kan vara med en ny biljett, en annan väg till slut destination osv. Det är alltid bäst att kontakta oss via telefon så får man alltid direkt hjälp.

Med vänliga hälsningar
SJ Kundservice"

Efter att ha läst detta blev jag arg. Så då skrev jag tillbaka:

"Hej igen.

Det här känns som ett oerhört bekvämt svar för att bli av med en tjatig kund. Man svarar något överslätande om att kunden skulle ha ringt i stället för att mejla. Jag vet inte om du själv någonsin har försökt att ringa SJ:s kundservice? Det går inte som tåget. Men å andra sidan gör ju inte ens tågen det nu för tiden.

Jag förstår inte vad jag hade kunnat få direkt hjälp med om jag hade ringt? Och formuleringen att jag som kund "inte har insett vad jag har bokat"? Menar du allvar? Jag har alltså ringt in och bokat, men sedan om jag faktiskt FÅR det jag bokat och betalat, det får man se på plats, eller?

Eller menar du att jag skulle ha ringt in med mitt klagomål? Emotser gärna skriftligt svar på detta, men är det så att ni på riktigt anser att man som kund ska ringa in och klaga i stället för att mejla så gör jag det så gärna. Jag kan ju alltid läsa upp mitt långa mejl innantill.

Ett annat förslag är att du vidarebefordrar mitt mejl till någon som kan hantera det bättre än du. Och att det inte tar ytterligare 2 veckor, utan händer I DAG."

Inväntar med spänning nästa steg i förloppet.
Med vänlig hälsning
Den Arga Tanten

Ett år till

December är tydligen en månad då jag går tillbaka och funderar över året som gått, vad som har hänt, hur allt har känts. Eftersom det nu gått nästan exakt ett år sedan jag skrev sist, och det ÄR december, bestämmer vi att det är så.

Det har varit ett förskräckligt år. Absolut inte bara för mig; i världen finns krig, flyktingkaos, död och elände. Bowie dog. Prince dog! Cohen dog. Rickman dog. Men för mig personligen har det varit rätt mycket också. Jag släpar bara på, och märker kanske inte förrän det värsta är över hur sliten jag faktiskt är.

Good things
Två mycket bra saker har dock hänt, och det precis i de sista skälvande veckorna av detta gräsliga stinkande pissår.

1. Ny hund
Mycket fantastisk och underbar varelse med len päls, vänligt sinnelag och stor kärlek.

2. Nytt jobb
Ett riktigt drömjobb, ett önskejobb, något jag verkligen velat länge. In bland böckerna ska jag, som förlagsredaktör på bokförlag. Vi får väl se vad jag tyckte om ett år till.

Hunden:

Så om inget oförutsett händer blir det sannolikt ny uppdatering i december 2017. We'll see.
Gott nytt år!

Wow, vad mycket som händer på 9 månader!

Upptäckte just att jag inte har skrivit på 9 månader. En fantastisk och lite magisk tidsrymd där jag hade kunnat jäsa en unge, byta jobb och chef, byta hem, förlora en bästis, få en ny familjemedlem, eller typ ha häcken så djefla full så att jag inte hinner skriva blogg. Alls. Och allt det där hände, förutom ungen, mamma. Jag lovar.

Men jag hade nyss utvecklingssamtal med min nya chef – en klok kvinna som verkar vara rätt person på rätt plats för övrigt – och sa till henne att jag på knappt två år på samma arbetsplats innehaft tre tjänster och haft fyra chefer. Dammet börjar förhoppningsvis lägga sig nu. Jag håller fortfarande på med internetet och skriver. Inga stora förändringar. Men betydelsefulla.

Vi flyttade. Från en lägenhet, som jag nog aldrig trivts i, till ett radhus som jag älskar. Mitt hjärta finns i det där huset. Jag landar där.

Min älsklingshund, vår finaste och bästa vän, den fantastiskaste labradoren Zowie är inte kvar. Hon dog en jävlig och grå dag i september. En jättetumör på hennes ryggrad förstörde allt och vi var de som förlorade. Det är en sorg som inte stillas.

Mina underbara egna människor gör att jag orkar, och ...

... och Nisse föddes! I raketfart, en månad för tidigt, av min syster. Hon har, får man väl säga, specialiserat sig på snabba förlossningar. Nisse är liten, men stark visade det sig! Vi är så glada för att Nisse är här och nyss passerade han två månader! Eller en då, beroende på hur man räknar ...

En liten ljuvlig knubbsäl har fyllt 13 år. Tonårstiden med en ADHD-unge är lite som att gå igenom hela tonårstiden med upp och ner, all kärlek, allt hat, alla lärdomar, känslo- och hormonstormar VARJE DAG. Man lär sig förvisso tidigt att inte ta saker personligt, men det är lättare sagt än gjort och lite tärande. Det är det. Fast man får tusen gånger mer kärlek också. Så det så.

Den unge mannen har börjat gymnasiet, vilket han knappast ens själv trodde för två år sedan. Han är fin och börjar bli klok. Och är oförskämt lång.

Och snart är det jul och allt annat är som vanligt.

Tjolahopp



PS. Ett litet tillägg, en repris från förra sommaren när älsklingsdjuret var hos mormor på sommarlov. Allt detta går att applicera även på denna situation, bortsett från det outhärdliga – att hon inte kommer hem snart:

"Rent praktiskt är det förstås en dröm. Inga hundhår någonstans, inga måste-promenader när man är så trött att man knappt kan stå, inga svarta tasspår någonstans att städa upp. Men heller inga hundpussar, häng i soffan-kramar, svansviftningar och ingen ingen ingen som blir alldeles ifrån sig av lycka när man kommer hem.

Och ingen ingen ingen som ser på en med den största sorg när man ska gå ut, om än aldrig så kort. Inget klorna mot parketten-tickety-tackande. Ingen som ler, morrar, gråter, voffar och hoppar och viftar på svansen och springer – i sömnen. Ibland väcker hon sig själv med snarkningarna.

Ingen som blir rädd när man går förbi stora konstiga buskage som rör sig mystiskt i vinden SOM OM DET STOD NÅGON FARLIG DÄR.

Ingen som städar i raketfart när modern lagar mat och spiller. Ingen som aldrig skäller utan alltid är nöjd. Ingen som leker frenetiskt med sina gosedjur och skakar dem tills de är ordentligt döda.

Ingen som badar i klart vatten och gröna pooler för att det är trevligt, utan i stället badar i stinkande diken, ruttnande döda träd-pölar, grågröna grodyngel-dammar, svarta lerpussar och som sedan gärna rullar sig i koskit. Efteråt. Mmmm.

Ingen som äter bajs, tuggummi, snus, blöjor, spyor, gräs och allt annat som kan tänkas komma i ens väg. Ingen gör det här nu.

Men det går jättebra att inte ha hund, det gör det verkligen.
Toppenbra."

Adhd ... eller som vi säger: "du kan va!"

Förra veckan berättade någon en historia om hur en vuxen säger till ett barn: "Men sluta adhd:a så där!" Intressant förverbning av ett substantiv som består av initialförkortningar. Rent språkligt ganska jobbigt att förverba men nästan imponerande. Det var däremot inte innebörden i vad den vuxna sa, och inte taktiken. Det ligger nämligen i sakens natur att man INTE kan sluta när man har adhd.

Förra veckan fick min dotter diagnosen adhd. Ingen av oss blev särskilt förvånade, men det betyder ändå något särskilt att faktiskt få diagnosen. Hon har varit under utredning förut, men då uppfylldes inte alla kriterier för en adhd-diagnos. Det gjorde de nu. "Solklart", sa psykologen på BUP, barn- och ungdomspsykiatrin alltså.

"Jaha", sa vi. "Vad händer nu då?" Och så fick vi en lunta tung som budgetpropositionen med pappersutskrifter, det som förr i världen kallades stenciler, alla om adhd. Och så ska vi anmäla oss till adhd-center. Så är det när man bor i Stockholms län. Så nu väntar vi med spänning på vad som komma skall. Återkommer med uppdatering i ärendet.

In other news ... 
Eftersom vi för närvarande också är mitt i en försäljning av lägenheten, eftersom vi har köpt ett litet radhus, så är det så mycket som är spännande just nu att vi nästan förväntar oss att sova igenom hela påsklovet. Nja. Vissa av oss planerar förstås (eventuellt något högmodigt) bad i mormors pool och funderar en del över hur labradoren kan anmodas att uppskatta poolbad lika mycket som man själv gör. Labradoren, a.k.a. kärleksdjuret föredrar bajspölar och gyttjiga diken med distinkt stank. Varför man får förmoda att en klorstinn pool luktar alldeles för rent för sagda labrador.

Vi återkommer även i detta ärende. Lovar.

Förhoppning.

Död & elände – my old companions

... nja inte så mycket död, som tur är, men en jävla massa elände. Som inte ger sig. Dödstrött är jag i alla fall. Ohälsa hos mig och barnen, dålig stämning på jobbet (fast härliga kolleger), pissiga framtidsutsikter och inget som känns roligt.

Förmodligen kommer allt kännas bättre när vi alla här hemma mår fysiskt bättre. Vabruari, go the fuck away. Och ju ljusare det blir, desto bättre brukar jag må i allmänhet. Det blir säkert så i år (I VÅÅÅÅR) också.

Men för närvarande går det inte en dag utan att jag drömmer mig till Paleros, värme, sol, bad och obegränsat med lästid utan måsten som hänger över mig. Oerhört svårt att ta till mig att det, om det ens blir av i år, dröjer minst tre månader innan jag är där.

Peace & Love
Försöker få inre ro med hjälp av yogan, och jag vet att det hjälper – åtminstone så småningom – men jag är inte där än. Om man ska tro på karmalagen måste jag ju ha varit ett så fett jävla svin i något tidigare liv. Antingen det eller så kommer resten av mitt liv bli helt jävla fantastiskt lugnt, jämnt, trevligt och bra. Håller tummarna för det sista.

För att nu ingen ska tro att jag bara är ett privilegierat gnällsvin så vill jag lägga till att jag är väldigt tacksam för att mina familjemedlemmar är friska (bortsett från den högst tillfälliga dippen just nu) att vi har någonstans att bo, att vi kan leva nästan precis som vi vill och att vi för det mesta är rätt nöjda och glada människor. Jag skulle så gärna se att 2015 blir året jag kommer se tillbaka på som året då det vände.

Veckans musiktips:



Ser galet mycket fram emot "Straight outta Compton" som kommer snart! Om Dre, Ice-Cube och resten av N.W.A. från första början. Tills dess rekommenderas dokumentären "Something From Nothing" på SVT Play där Ice-T intervjuar bland andra Dre och Snoop. Snabba på dock – bara fem dagar kvar.

Hold up!