Adhd ... eller som vi säger: "du kan va!"

Förra veckan berättade någon en historia om hur en vuxen säger till ett barn: "Men sluta adhd:a så där!" Intressant förverbning av ett substantiv som består av initialförkortningar. Rent språkligt ganska jobbigt att förverba men nästan imponerande. Det var däremot inte innebörden i vad den vuxna sa, och inte taktiken. Det ligger nämligen i sakens natur att man INTE kan sluta när man har adhd.

Förra veckan fick min dotter diagnosen adhd. Ingen av oss blev särskilt förvånade, men det betyder ändå något särskilt att faktiskt få diagnosen. Hon har varit under utredning förut, men då uppfylldes inte alla kriterier för en adhd-diagnos. Det gjorde de nu. "Solklart", sa psykologen på BUP, barn- och ungdomspsykiatrin alltså.

"Jaha", sa vi. "Vad händer nu då?" Och så fick vi en lunta tung som budgetpropositionen med pappersutskrifter, det som förr i världen kallades stenciler, alla om adhd. Och så ska vi anmäla oss till adhd-center. Så är det när man bor i Stockholms län. Så nu väntar vi med spänning på vad som komma skall. Återkommer med uppdatering i ärendet.

In other news ... 
Eftersom vi för närvarande också är mitt i en försäljning av lägenheten, eftersom vi har köpt ett litet radhus, så är det så mycket som är spännande just nu att vi nästan förväntar oss att sova igenom hela påsklovet. Nja. Vissa av oss planerar förstås (eventuellt något högmodigt) bad i mormors pool och funderar en del över hur labradoren kan anmodas att uppskatta poolbad lika mycket som man själv gör. Labradoren, a.k.a. kärleksdjuret föredrar bajspölar och gyttjiga diken med distinkt stank. Varför man får förmoda att en klorstinn pool luktar alldeles för rent för sagda labrador.

Vi återkommer även i detta ärende. Lovar.

Förhoppning.