Cake or death?

Adhd i skolan = funktionshinder? Ja. 

Två gånger har jag blivit anmäld till överförmyndaren, eftersom jag är förälder till ett barn som lämnade klassrummet i så hög utsträckning att hennes frånvaro uppgick till över 40 procent. Barnet har den neuropsykiatriska diagnosen adhd, och skolan och hon fungerade lika bra som en rund kloss i ett fyrkantigt hål. Adhd innefattar svårigheter med koncentration och impulskontroll, men det är också vanligt med bristande arbetsminne (svårt att plugga) och dålig spatial uppfattning (svårt att orientera sig i eller ens beskriva ett utrymme, som ett rum eller en sal).

Hon fick mest skäll – för sådant hon inte kunde påverka. En lärare sa att om hon kommer för sent en gång till så kommer hon inte in i klassrummet; hädanefter låste de dörren en viss tid. Många med adhd har svårt med tidsuppfattning, och kan alltså inte, som många av oss andra tidsoptimister, lastas för när de är sena. Lika lite som någon som är blind kan lastas för att hen inte vet skillnad mellan rött och blått.

Alla lärare kände till hennes diagnos. Ingen hanterade hennes skolgång utifrån den, utan skuldbelade snarare hennes tillkortakommanden. När dottern, då 13 år, mådde så dåligt att hon börjat med ett självskadebeteende hade jag ett samtal med en lärare för att förklara frånvaron. Vi kunde inte nå varandra. Samtalet mynnade ut i att jag tappade lugnet, avbröt och skrek: ”Jag oroar mig inte för om hon är med på idrotten, jag oroar mig för att hon ska ta livet av sig”. Det fanns ingen förståelse för att adhd påverkar hela livet.

Panik

De gånger ungen lämnade klassrummet var det oftast på grund av panikattacker. Hon lämnade inte skolan vid de här tillfällena och var i den meningen alltså egentligen inte frånvarande.

När man får en panikattack kan det kännas det som om hela världen försvinner från ens synfält och man tror att man ska dö. Många svimmar också när de får panikattacker. Dottern låste in sig på toa och väntade ut ångesten. Grät lite. Andades. Höll för öronen när folk kom och bankade på dörren och sa att hon måste komma ut nu. Ibland satt hon där en timme. Tills det gick att vara igen. Ibland behövde hon bara komma ut ur klassrummet lite snabbt och kunde sedan fortsatta hon lektionen i ett litet grupprum bredvid, men hon deltog inte i klassrummets aktiviteter.

Fort och fel 

Vid möten på skolan utfrågades dottern om våra hemförhållanden, vilket hon även kunde tillfrågas om i korridoren, inför sina klasskompisar. Jag tillfrågades också om jag hade stöd någonstans ifrån – behövde jag en psykolog kanske? Och vad vi gjorde hemma för att det skulle bli bättre för barnet i skolan? Ingenting av det där var ens sammanhängande i mina öron. Vår hemmiljö var högst normalstörd. Vi hade stöd från BUP, både barn och föräldrar, under flera år.

En lärare undrade över läkarens redogörelse över dotterns diagnos, ”den är ju lite tunn”. En neuropsykiatrikers flersidiga detaljerade genomgång av exempelvis dotterns obefintliga tidsuppfattning, kallades alltså ”tunn” av en pedagog som inte ens hade gått en kurs i hur man bemöter elever med adhd.  Hen verkade inte alls tro på bokstavsdiagnoser och sa ofta om dottern: ”Hon är ju väldigt trotsig.” Jag försökte förklara, om och om igen, att dottern var superstressad, hyperaktiv, stissig och dessutom kände sig helt inträngd ett hörn – av vuxna människor som hon hittills i sitt liv alltid hade kunnat lita på att de visste mer än hon. Kunde lotsa henne framåt. Kunde lugna. Och nu var de bara oförstående och rätt föraktfulla.

Livet som hemmasittare 

Under den här tiden var dottern hemma mycket, (hemmasittare kallas det ofta) en hel del av den tiden låg hon i fosterställning under täcket. Jag hade förstående arbetsgivare som lät mig arbeta hemifrån för att kunna vara nära. VAB när barnet är över 12 år är också rätt ovanligt. Har det ”stora” barnet en npf-diagnos blir det lite lättare.

Till sist var det ett besök från en kurator på BUP som fick skolan att lägga om sin plan, något jag vid det laget hade bett om, föreslagit, efterfrågat och tjatat om i närmare två år. Vi fick rätt hjälp. Dottern fick byta till en resursgrupp som gjorde att hon tyckte att det var kul i skolan igen. Det förändrade livet. Förbättrade livet.      

Om en vuxen människa mår så dåligt som min dotter gjorde, är oftast omgivningens första tanke att ordna hjälp, vård kanske till och med. Varför är det aldrig självklart när ett barn med npf-diagnos mår dåligt? Att barn med adhd uppvisar andra problembeteenden på grund av att de inte får hjälp med adhd:n är otroligt vanligt. Exempel på hjälp kan vara arbetsterapeutiska hjälpmedel, medicin eller annat, som anpassningar i skolan. Det här borde förstås vara A och O för lärare att känna till. Exempel på andra problembeteenden är panikångest, depression, självskadebeteende, drogberoende och självmord. Efter självmord beter man sig som bekant inte på något sätt alls.

Adhd-kunskap blir obligatoriskt

Från och med hösten 2018 blir det obligatoriskt med ”adhd-kunskap” på speciallärar- och specialpedagogsutbildningarna. Regeringen säger att ambitionen dock är att alla lärare ska få kunskapen. Vi håller tummarna och hoppas både elever och föräldrar håller ut.

PS. Cake or death är en sketch med Eddie Izzard som handlar om hur mjäkig Church of England skulle vara i jämförelse med spanska inkvisitionen, som körde lite mer hårda tag. Church of England torterar en inte tills döds, utan frågar artigt om man vill ha tårta eller dö ... Jag valde det som rubrik för att valet mellan den självklara tårtan i stället för det otänkbara, döden, kändes lika klockrent som det borde vara för skolorna att underlätta livet för elever med npf-diagnoser. 

• En version av det här inlägget har publicerats på Nyheter24:s debattsida.

• Här finns info från Skolinspektionen om ogiltig frånvaro.

• Vill du läsa mer? Läs gärna det här om när vi fick diagnosen till exempel.

• Eller det här, om längtan efter ett lättare liv med barn och familj osv. Och hur mycket bättre allt kan kännas med hjälp.