Wow, vad mycket som händer på 9 månader!

Upptäckte just att jag inte har skrivit på 9 månader. En fantastisk och lite magisk tidsrymd där jag hade kunnat jäsa en unge, byta jobb och chef, byta hem, förlora en bästis, få en ny familjemedlem, eller typ ha häcken så djefla full så att jag inte hinner skriva blogg. Alls. Och allt det där hände, förutom ungen, mamma. Jag lovar.

Men jag hade nyss utvecklingssamtal med min nya chef – en klok kvinna som verkar vara rätt person på rätt plats för övrigt – och sa till henne att jag på knappt två år på samma arbetsplats innehaft tre tjänster och haft fyra chefer. Dammet börjar förhoppningsvis lägga sig nu. Jag håller fortfarande på med internetet och skriver. Inga stora förändringar. Men betydelsefulla.

Vi flyttade. Från en lägenhet, som jag nog aldrig trivts i, till ett radhus som jag älskar. Mitt hjärta finns i det där huset. Jag landar där.

Min älsklingshund, vår finaste och bästa vän, den fantastiskaste labradoren Zowie är inte kvar. Hon dog en jävlig och grå dag i september. En jättetumör på hennes ryggrad förstörde allt och vi var de som förlorade. Det är en sorg som inte stillas.

Mina underbara egna människor gör att jag orkar, och ...

... och Nisse föddes! I raketfart, en månad för tidigt, av min syster. Hon har, får man väl säga, specialiserat sig på snabba förlossningar. Nisse är liten, men stark visade det sig! Vi är så glada för att Nisse är här och nyss passerade han två månader! Eller en då, beroende på hur man räknar ...

En liten ljuvlig knubbsäl har fyllt 13 år. Tonårstiden med en ADHD-unge är lite som att gå igenom hela tonårstiden med upp och ner, all kärlek, allt hat, alla lärdomar, känslo- och hormonstormar VARJE DAG. Man lär sig förvisso tidigt att inte ta saker personligt, men det är lättare sagt än gjort och lite tärande. Det är det. Fast man får tusen gånger mer kärlek också. Så det så.

Den unge mannen har börjat gymnasiet, vilket han knappast ens själv trodde för två år sedan. Han är fin och börjar bli klok. Och är oförskämt lång.

Och snart är det jul och allt annat är som vanligt.

Tjolahopp



PS. Ett litet tillägg, en repris från förra sommaren när älsklingsdjuret var hos mormor på sommarlov. Allt detta går att applicera även på denna situation, bortsett från det outhärdliga – att hon inte kommer hem snart:

"Rent praktiskt är det förstås en dröm. Inga hundhår någonstans, inga måste-promenader när man är så trött att man knappt kan stå, inga svarta tasspår någonstans att städa upp. Men heller inga hundpussar, häng i soffan-kramar, svansviftningar och ingen ingen ingen som blir alldeles ifrån sig av lycka när man kommer hem.

Och ingen ingen ingen som ser på en med den största sorg när man ska gå ut, om än aldrig så kort. Inget klorna mot parketten-tickety-tackande. Ingen som ler, morrar, gråter, voffar och hoppar och viftar på svansen och springer – i sömnen. Ibland väcker hon sig själv med snarkningarna.

Ingen som blir rädd när man går förbi stora konstiga buskage som rör sig mystiskt i vinden SOM OM DET STOD NÅGON FARLIG DÄR.

Ingen som städar i raketfart när modern lagar mat och spiller. Ingen som aldrig skäller utan alltid är nöjd. Ingen som leker frenetiskt med sina gosedjur och skakar dem tills de är ordentligt döda.

Ingen som badar i klart vatten och gröna pooler för att det är trevligt, utan i stället badar i stinkande diken, ruttnande döda träd-pölar, grågröna grodyngel-dammar, svarta lerpussar och som sedan gärna rullar sig i koskit. Efteråt. Mmmm.

Ingen som äter bajs, tuggummi, snus, blöjor, spyor, gräs och allt annat som kan tänkas komma i ens väg. Ingen gör det här nu.

Men det går jättebra att inte ha hund, det gör det verkligen.
Toppenbra."