Uppgivenhet: check.

Jag ger upp. Jag lägger mig. Jag backar. Jag orkar inte längre.
Det är inte rimligt att det ska vara så här. Jag förtjänar bättre. Jag ÄR bättre. Nu är det slut. PÅ ALLT.

Okej, i ärlighetens namn är det bara en sak jag tänker sluta med. Jag måste, för jag har svårt att tro på det längre. Åtminstone för ett tag lägger jag ner. Det finns människor som VILL vara med mig – för att de tycker att jag är smashing. De har så rätt. Dem ska jag hänga med.

Ja, jag menar dig. Nej, inte er andra. Och nej, jag har inte gått ur kyrkan. Än. Eller gått med i det där partiet som alla går med i. Mest för att jag inte får ihop en enda politisk ideologi och därför inte kan – med hedern i behåll – gå med i något parti.

HEMLÄNGTAN IS A BITCH
Men jag måste bara få flytta hem, städa arslet av mig (för att det ska kännas som hemma igen), möblera om, slänga skit, sortera fint, komma in i mitt nya jobb, känna sommaren i själen, få barn som uppför sig, känna lugnet, känna mig uppskattad, känna mig älskad, vila på en strand, vila i någons famn, vila på en soffa, läsa massa böcker, bada (om det är varmt alltså), lägga upp fötterna ...

För man blir helt rådvill, otrygg, osäker och faktiskt ledsen av att inte bo hemma hos sig själv. Jag har sagt det förr men jag säger det igen – vore jag inte redan positivt inställd till att vi ska ta emot flyktingar med öppen famn så skulle jag bli det nu, efter detta ilandsproblem. Lyxproblemet att jag får ett nytt badrum och nya stammar och under renoveringstiden, två månader, inte kan bo hemma. Men jag får komma hem sedan. Alla mina människor lever och mår bra. Alla våra saker är kvar.

Nåväl. Jag ska andas. Yoga. Dricka vin. Promenera. Kanske springa lite – dock dödligt trött på det. Sedan ska jag ingenting. Jättelänge.

Välkommen sommaren 2014. Vi ses i annalerna.