I artikeln jämförs romanens resonerande kring kärlek med Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande" och det är här jag tänder till. Resonemang kring kärlek. Sådant gillar jag. Jag gillar ju att prata och så förstås även om kärlek. Jag tycker att kärlek är det viktigaste som finns och att jag tror på att resonera, villkora och argumentera i det oändliga i ämnet.
Fast ... Men ... Det är bara det att när man kokar ner det till resonemang och villkor och argumentation kring kärlek så faller allt platt på en punkt: den bilaterala.
(Brasklapp: givetvis har jag här utgått från mig själv – en vit heterosexuell cis-kvinna i yngre medelåldern som föredrar tvåsamhet i kärleksrelationer.)
Och det jag menar är alltså att resonemangen och allt det andra inte går att hänga upp på något alls om man inte får något tillbaka. Det här är ju också fallet i både "Maken" – delvis, objekten cirkulerar – och i "Egenmäktigt förfarande"; Ester är kär i Hugo, men får, förvisso efter en kärleksnatt, inget tillbaka. Hon blir förbannad och försöker få svar. Vem skulle inte göra det? Kan kärlek upphöra bara så där? Kan man verkligen säga sådana där saker och inte mena dem?
Att behandla kärlek som ett ämne bland andra, något man kan villkora, resonera kring och argumentera för eller emot, och så vidare, är förstås vanskligt. Vanskligt eftersom kärlek är en av de få känslor vi människor inte vill ransonera med. Hittar man kärlek, vill man gärna ha mer. Blir man kär i en människa vill man gärna ha den människan. Vanskligt eftersom det alltid kokar ner till den enda viktiga frågan: "älskar du honom/henne?", eller modifierat; "är du kär i henne/honom?" Är svaret "ja" har man i bästa fall en del tid framför sig att tillsammans resonera, villkora och argumentera kring kärleken.
Är svaret "nej" tar alla resonemang slut. Vikten av analys och konsekvens upphör. Det som återstår är skuggor och aska. Ett eller annat minne kanske. Och ett eller annat trasigt hjärta kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar