Nina och Lisa – bevara dem väl.

Här kommer ännu ett dystert inlägg ur mitt underbara liv. Jag ber om ursäkt om jag är deprimerande, men så är det ibland. Jag är inte bra på det här. Är mycket bättre på att vara glad. Men nu kör vi. Liten svart själ behöver luftas.

Om vi just för stunden bortser från mina fantastiska vänner utan vilka mitt liv hade varit fattigt och trist, så måste jag också framhålla några kulturens väktare som definitivt hjälper mig. Ofta.

För att göra en lång historia kort: Nina Hemmingsson verkar rita mitt liv, och Lisa Nilsson verkar skriva och sjunga om det. Lite som i den där Roberta Flacklåten, ni vet, "Killing me softly with his song" där hon sjunger att det är som om han har hittat hennes dagböcker och brev och sjunger ut deras innehåll.

Förra veckan köpte jag bara så där Nina Hemmingssons "Så jävla normal", en bok med teckningar som hon gjort när hon inte vet om hon ska gråta eller gå och lägga sig eller bråka med barnen. I know the feeling, tänkte jag och skratt-grät-hetsläste mig igenom hela boken, som är proppfull med briljanta bilder och med texter i stilen:

"Man kommer inte hem. Det finns ingen räddning. Alla människor blir inte lyckliga. Man får inte det man behöver."

Ett geni. Som vet precis hur jag tänker för närvarande. Jävla Nina. Hon har tjuvlyssnat på mina samtal.

Härom dagen lyssnade jag på alltid lika bra Värvet, av och med Kristoffer Triumf, denna gång intervjuades just Lisa Nilsson. Och undantaget det lilla faktum att jag tycker att i princip allt hon säger är bra så avslutades intervjun med en fantastisk låt från senaste albumet "Sånger om oss". Den här låten chockade mig lite i sin textmässiga likhet med mina egna tankar. Jävla Lisa. Hon har läst min dagbok. Igen.

Låten heter "Och månen såg på" ... lyssna.

/a