Regnet landar, törsten stillas

Foto Lena Resborn //SR

I dag är första dagen utan Kristian Gidlund i världen. Det är sorgligt, men det går ändå. Precis som han ville. Jag hoppas att hans familj också känner så – åtminstone om ett tag. Just nu, dagen efter hans för tidiga död, känns säkert allt hopplöst.

Ni som inte vet vem Kristian Gidlund var, läs gärna hans blogg I kroppen min där han skriver om allt. Livet, döden, musiken och kärleken. Han var musiker och skribent och en mycket levande människa, som lärde många av oss friska halvdöda människor att leva bättre, genom att berätta om sitt eget högst förkortade liv. Kristian dog i går efter en kamp mot cancer. Du kan också lyssna på Kristians Sommar i P1.

Så hur påverkar döden livet? Egentligen inte alls. Men kanske vore vi mindre rädda för döden om vi pratade om den mera. Om den fick lite mera plats i livet än den har nu. Astrid Lindgren berättade en gång i en intervju att hon och hennes syster inledde alla sina telefonsamtal med "Döden, döden, döden", liksom för att ha pratat lite om döden. Kanske räcker det? Vet ej. Men Astrid Lindgren blev ju 96 år eller så. Innan döden kom.

Jag vill att livet ska få mera plats också. Vi är många som borde börja leva i dag och inte bara planera för i morgon. Att leva i ett ständigt "snart så"-tillstånd är inte riktigt att leva det heller. Livet är här och nu.

I kväll höjer jag en skål för Kristians resa. Läs gärna de fina orden Elaine skrev också. Precis så tror jag att det blir. Alla barnen är där, och livet är där. I döden.

Bon voyage.

#fuckcancer