Så här tuff är jag alltid. 

OFFICE SPACE
Ni vet när man har stått ut med andra människors musik aslänge? Märk väl – eventuellt på grund av förvirring – lägre stående människor musikteoretiskt sett. Typ i månader. Man får höra monotona basslingor, enfaldiga pianoslingor, upprepade snodda gitarriff i all oändlighet och allt man vill är att efter ett mindre Falling Down-utbrott bara sätta på lite RIKTIGT bra musik och triumferande se deras indolenta ansikten mulna förvirrat.

Men det händer ju inte. Eftersom de är helt vilseförda knixar de lite, blinkar ett par gånger och rycker på axlarna. "Coolt." Och så lyssnar de på MIN fantastiska musik SOM OM INGET HADE HÄNT. Som om det vore deras gamla prutt-techno som fortfarande hostade i högtalarna. De är inte ens lite ankomna av musikstilsbytet.

Genast vill jag sätta i gång mindre musikskola. De här människorna måste uppenbarligen upplysas, utbildas, i varför min musik är bättre än deras. "Jag måste börja från början", tänker jag och hör Mozartslingor, tänker slavarbetssånger och hör pappas röst från för länge sedan säga: "Utan Dizzy, ingen Miles", och börjar i huvudet fila på inledningen.

Sedan... Uppgivenhet. Insikt. Uppvaknande. Det är inte mitt ansvar att informera dem om detta. Det ligger heller inte på mitt bord att utbilda dem i musikhistoria. Det är dessutom sannolikt helt fruktlöst, då dessa människor, som kan vara ljuvliga på alla andra vis, är musikaliska vildar. Jag tröstar min elitistiska lilla svartbrända själ med att de helt enkelt inte vet bättre, och de KAN inte veta bättre, ty de förmår icke.

Må Gud visa barmhärtighet över min lilla själ.

Här är i alla fall en av världens bästa låtar, så det så.