Sedan är det vissa detaljer som gör henne mer hundlik. Hon blir fantastiskt glad varje morgon när jag går upp. Som om det faktum att jag har vaknat är bättre än alla andra händelser någonsin. Hon hårar så mycket att man kan bygga extrahundar av det hon släpper ifrån sig. De säger att detta är ett övergående stadium, men jag vågar inte hoppas på detta. Står nära dammsugaren.
Hennes allra bästa vän är en 13-årig pojke som hon följer efter vart han är går i hemmet. När han pratar med henne lyser hennes ögon. När han pratar över huvud taget faktiskt. Om han tittar på henne börjar hon vifta på svansen. Dunk, dunk, dunk, mot golvet.
Även när hon är så trött att hon inte orkar resa sig, dunkar hon lite artigt med svansen när helst vi i familjen tilltalar henne. Som om hon sa: "Jag vet. Jag älskar dig. Men jag är tyvärr för trött för att komma fram och pussa på dig just nu."
Hon är snäll, lätthanterlig och förtjusande. Jag är helt förbluffad. De senaste hundar jag har haft har inte betett sig på detta sätt. Alls. Exempel: ADHD-hunden Ollie; schäfer-labrador, och studs- och skällhunden Alice; Jack Russell-terrier. Som vi ju älskade ändå.
Det finns alltså hundar som är rara och icke-aggressiva. Samtidigt. Jag som är en förespråkare av ljus & kärlek känner att jag äntligen har hittat en sann följeslagare. (Ungjävlarna är ju totalt ointresserade av kärleksbudskapet.)
Nej då, vi är alla jättekära i labradoren Zowie. Zoey. Zoë.
Fast vi kan fan inte bestämma oss för hur vi ska stava namnet. Eller, jo. Vissa har redan bestämt sig, det är jag som vacklar. Zoey. Tror jag.
Over and out.
/Jesus' mama
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar