En kos dagbok är bättre än min

Tro det eller ej, men detta är Sean Connery.
How do you like them apples? 

"Kära dagbok. Dra åt helvete." Så skrev jag när jag var 16–17 år och tyckte att jag var oerhört hardcore. För vem skriver så utan att förvänta sig att någon annan ska läsa? Över huvud taget skrev jag ofta till en imaginär läsare innan den fanns.
Här finns det ju hela tre–fyra stycken  - oh joy - som jag ska göra mitt allra bästa för att förstöra ögonen på. Med min lilla svarta själ.

Sommaren beter sig som den brukar. Obegripligt. Oregerligt. Slänger sig än hit, än dit. Den är som en 14–åring i värsta bryta-sig-loss-fasen. Man kan helt enkelt inte lita på den. Och det enda den vill ha, är vår ovillkorliga kärlek. Om du bara skärper till dig, kära lilla sommar. Om du bara stabiliserar dig. Å andra sidan är detta sedan länge ett väl känt faktum: Svensk sommar går inte att lita på. 

Det enda vi kan lita på i Sverige är vintern. Den är mörk. Det är i princip det enda som alltid stämmer om vintern. I ärlighetens namn ska väl erkännas att ljuset är det enda vi kan lita på vad gäller sommaren. Det går också att lita på att vintern är kallare än sommaren. Åtminstone några grader.

För egen del hägrar sega dagar i södra delen av Sverige, alltså Danmark. Nordvästra Skåne kan det eventuellt också kallas, men hey, vem räknar? Där finns familjen, lugnet och vilan. Dit tar jag med mig alla mina böcker och min oro. Oron ska dränkas i poolen under inmundigande av ett glas rött. Det går fort. Oron gnäller och härjar ett slag, men sjunker sedan sakta till botten. Böckerna läses sedan sakta över öppen eld. Gärna marinerade i semesterlängtan, stress och resdamm.

Kossorna i hagen är nog borta när jag kommer, men de brukar annars komma som en man, alla tjugotvå, och hälsa nyfiket. De är fantastiskt söta, men man ser att det inte pågår någon vidare tankeverksamhet bakom de där enorma ögonen. Förutom: "Tugg, tugg... Va? Aha. Tugg, tugg."

Jag är så oerhört tacksam att jag slapp dissekera ett koöga i åttan. En parallellklass fick göra det, vet jag. Oh, nu kom jag ihåg att vi hade rätt hal lärare i biologi. Som hade ihop det med en 15-årig tjej. Minns inte vad som hände med honom.

Nåväl, jag ska fundera på det. Under tiden vill jag att ni funderar på det här:

Pretty is only skin deep.
Mean goes all the way to the bone.