Det året hon föddes, var det ett bedrövligt väder vid den här tiden.
Men vi hade det lite trassligt i början så vi brydde oss inte om det. Vi tillbringade ett par veckor på Astrids barnsjukhus innan vi fick komma hem. Då först på permis, med syrgastuber till den lilla. Som klarade det galant och sen fick komma hem på riktigt. Och kunde andas själv.
Det känns som en evighet sen.
Häromdagen, hemma hos H, stod hon överförtjust och sploinkade på hans gitarr. En rätt bra stund (och vid flera tillfällen, ska tilläggas). När hon var klar kom hon till oss i köket och sa euforisk:
"Hörde ni att jag spelade gitarr?"
Jo, det hade vi ju hört. Den lilla fantastiska/fanatiska älsklingen fortsatte lyckligt:
"Jag visste inte att jag var så bra," med hybrisens sanna övertygelse i blicken.
Ingen tvekan där inte. Hon hade ju trott att det bara var trumpet och piano hon kunde spela.
Se där ja.
2 kommentarer:
Underbart att vara så där övertygad om att man är världsbäst på allting! : ) Hon kunde ju låta lite spilla över på sin moster...
Hon är ju helt fantastisk din "stora" tjej!!! I love her!Framför stora födelsedags hälsningar från mig. /Sanna
Skicka en kommentar