Kärlekshistoria

Hon hade köpt en bok till honom för att hon visste att han skulle tycka om den. Det kändes inte ens lite grann som en chansning – hon visste faktiskt att han skulle uppskatta den. Inte bara som en gåva från henne utan för innehållets skull och utformningen i sig själv. Det fanns en koppling dem emellan som ibland var skrämmande korrekt i sin tonträff. Hon hade dåraktigt börjat vänja sig vid den där ... tonträffen. 

Fan vet när han kommer att få den där boken, eftersom de inte längre är nära. På ett sätt är de fortfarande nära, visst. Sinnenas möte ibland när de kan skoja om att de har den där fina, fantastiska grejen som bara de två har ... tonträffen. Så närheten nu är något annat. Den är geografiskt och tidsmässigt obefintlig. En närhet på ett annat sätt. Det där torra, tankeväckande sättet som ingen människa orkar med i längden. Utom hon. Som orkar med det mesta. I alla omöjlig oändlighet.

Boken ligger i ett paket; den försändelse den en gång kom i. Den är ouppackad. Hon leker med tanken på att den kommer att fortsätta vara det, också den, ouppackad i all oändlighet. Eller så kommer de komma till ett stökigt uppbrott. Ett avslut. Av den definitiva sorten. Då hon dramatiskt skickar honom de presenter hon införskaffat under tiden de inte har setts. För att sluta cirkeln – den icke slutbara, den oslutbara, den som aldrig kan stängas alls – kan hon skicka dem på posten. Eller med bud, det är mer effektfullt. "God jul" ska det stå på ett paket. "Grattis på födelsedagen" ska det stå på ett annat.

Allt som händer är att hon fortsätter. Hon tänker i veckor och månader att hon ska avsluta, säga nej tack, det går inte, vi lägger ner, nu är det slut och allt möjligt annat definitivt och avslutande – och ibland slutar hon faktiskt tänka på honom. I flera timmar lever hon som om inget hade hänt. Som om han aldrig hade funnits. Sedan kommer han tillbaka in i hennes huvud och hjärta och hon vet att det inte går att leva på något annat sätt. Att vem som än kommer efter honom är en mindre kärlek. En annan sort. Säkert klok, bra och förståndig – det vore ju något! Men inte han.

Hon vet inte längre om han tänker så om henne. Ett tag visste hon att han gjorde det, och det var ljuvligt. Ojämförbart. Och just det där ojämförbara är vad som får hela hennes tillvaro att fortlöpa.

Hon förväntar sig inte längre honom på det där sömlösa sättet hon gjorde förut – då när hon visste. Nu kan det lika gärna bli någon annan. Sorgen över det sorterar hon in i avdelningen "åh fan". Eller kanske "jaha". De blandas förvisso lätt ihop med "där ser man" och till och med "men du sa ju" trots att hon försökt få just den avdelningen att upphöra helt och hållet sedan väldigt lång tid tillbaka. Den känns lite tonårigt gnällig, ungefär som om man pratar med sin mamma, och hon vill gärna sätta sig över det.

Hon kan ju alltid bränna upp boken. Eller ta den själv. Det är en sjukt fin utgåva.
Hon väntar lite till.