Kärlek, moralism och döden – eller kort och gott: The Great Gatsby

"Så vi fortsätter, som båtar mot strömmen, oupphörligen på väg tillbaka mot det förflutna."
[OBS. Min översättning – kan därför diffa från romanens]

Det här citatet kommer från F. Scott Fitzgeralds roman "The great Gatsby", "Den store Gatsby" eller som den hette i originalöversättningen: "En man utan skrupler". Vilket ju är en intressant översättning, med tanke på att jag i alla fall undrar på vem den syftar. Jag har läst boken, och sett båda filmerna, den första med Robert Redford & Mia Farrow, och nu den senaste med Leonardo DiCaprio & Carey Mulligan.

I första filmen har Sam Waterston rollen som Nick Carraway, berättaren. Och i den senaste är det Spindelmannen, nej förlåt Tobey McGuire. Dock är han en sådan trött träbock att jag undrar varför han fortsätter med skådespeleriet överhuvudtaget.

Historien är en sådan där som alla kan. Gatsby är omåttligt rik och kär i redan gifta Daisy, som är kusin med Nick. Gatsby och Daisy var tillsammans några år innan hon gifte sig med Tom Buchanan, men Gatsby var då fattig och de fick inte varandra. Nu har Gatsby jobbat ihop en gigantisk förmögenhet, för det han han förstått att han måste ha för att vinna Daisy. Han lyckas blända henne en sommar. Men sedan när han vill att hon ska lämna sin otrogne man passar det inte så bra längre.

Det visar sig, märkligt nog, att det inte räcker med alla hans fina pengar. Tydligen måste man även vara av rätt sort för att få frottera sig med vissa människor. Den stackars Daisy, som jag trodde var ett viljelöst våp, visar sig vara lika skrupellös som sin make (den verkligt skrupellöse mannen) och när skiten slår i fläkten släpper hon Gatsby, sin stora kärlek, för att rädda sitt eget skinn. Gatsby tar skulden, och fallet. Och Nick och vi andra kan bara se på medan Daisy och Tom flyttar sitt pick och pack till en plats där det inte är så stökigt, och lämnar städning och hantering av moralkakor till underklassen. Eller tjänstefolket. Fast det är väl samma sak.

Mitt hjärta blöder för Gatsby, eftersom jag resonerar som han; kärleken är det viktigaste. Allt annat löser sig. Men det verkar som att man även måste tala sanning. Hm.

För det mesta gillar jag regissören Baz Luhrmanns bombastiska sagor, men moralkakorna känns något övertydliga här.
Bäst: Leo.
Sämst: Spindelmannens över- och underspel.
Också mycket bra: Joel Edgerton som Tom Buchanan.
Fråga: Varför castades Carey Mulligan till rollen som Daisy? Har aldrig sett sämre casting. Poängen är ju att hon ska vara sagolikt vacker och kännas god och ouppnåelig. Mulligan not so much. Elakheter nu slut.

Spoiler alert:
Jag gillar Leo DiCaprio mycket. Briljant skådespelare, men kan inte låta bli att reflektera över att han återigen spelar en kille som får komma upp och leka med överklassen lite, jfr. "Titanic", och till sist dör i vatten. Dock att han faktiskt fick sin kärlek i "Titanic".  Men sedan dog han. Trist. Antiklimax major.

"So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past."
F. Scott Fitzgerald