In memoriam

... är ju ett intressant uttryck som oftast handlar om folk som är döda. Så även denna text. Fast ordagrant innebär det ju att det är någon eller något vi minns.

Pappa här illustrerandes första K:et & E ...

Det är nu två år och två dagar sedan min pappa Åke dog. Just hans fysiska död var kanske inte oväntad, men sorglig och hade kunnat få dröja några år till. Men det är en annan historia. Hans och min relation var död sedan länge och det är ännu sorgligare. Fast det har sina anledningar och alla var inte dåliga.

Men vår icke-kommunikation har lärt mig en del saker genom de ungefär 20 år som har gått sedan vi pratade med varandra.

Till exempel kommer jag aldrig att sätta någonting eller någon människa före mina barn. Till exempel kommer jag att avsluta dåliga relationer när jag tycker att gränser har passerats; och det går fortare nu för tiden, believe you me. Det kan förvisso handla om min egen mognad och ålderns vishet, men ändå.

Till exempel kommer jag alltid att vara noga med att tala om för dem jag älskar att jag gör det. Till exempel kommer jag aldrig tappa tron på att människor kan ändra sig. Till exempel ser jag snabbare nu när det inte längre går. Till exempel hyllar jag dem som hyllas bör, men jag tycker inte att de som behöver kritiseras nödvändigtvis ska kritiseras av mig, eller öppet, eller särskilt hårt.

Till exempel kastar jag mig ut i saker som jag är livrädd för, eftersom rädslan aldrig går över annars. Till exempel satsar jag hela mig i relationer som jag tror på, oavsett om motparten tror på mig eller inte – eftersom kärlek utan risker och chansningar heller aldrig kan se tillbaka på den där darrande, berusande rädslan för att bli avvisad, den som bygger upp styrka och säkerhet om chansningen lyckas, samt erfarenhet och eftertänksamhet om risken man tagit inte visade sig palla trycket.

Min kärlek måste ju bestå och vara oberoende av den andres kärlek. Annars vore det inte kärlek.

"... Nu börjar uppbyggnadsfasen till resten av livets alla skiften. Tänk på det när du deppar nån gång. På nåt sätt verkar det som om det alltid [understruket!] ordnar sig, konstigt nog."

Pappa skrev det här till mig i början av 1990-talet. Det speglar en vardagsvishet från en människa som hade varit runt i livet och kärleken några varv. Han hade nyss skilt sig för andra gången, fått hjärtat krossat för vem vet vilken gång i ordningen, och skrev det där till mig som då var drygt 20.

Han hade rätt. (Nu håller pappa trumstockarna högt och jublar i sin himmel, för att ha rätt var bland det bästa han visste.) Livet fortsätter. Så är det. Och den som lever får se vad som händer.