Whatever, du trasiga människa på väg mot döden

Heraklitos – den gamle greken, ja – sa: "allt flyter" = panta rei. Alla människor som har levt på jorden, oavsett kortare eller längre tid, kan skriva under på detta. Även jag. Det är ett fantastiskt uttryck: "allt flyter". Eftersom det fan är det enda allt alltid gör. Det må förändras, göras slut, påbörjas, skiljas, födas, dö, gå åt helvete, undergrävas, undermineras, avhandlas, förhandlas, avstås och helt och för alltid ändras, men flyter – det gör det.

Jag finner mig nu återigen i ett läge där mina förhoppningar kommit på skam. Mest beror det på mig förstås, men kanske också lite på att jag har fått anledning att tro på någonting som jag nu inser att jag kanske aldrig borde ha trott på.

På gränsen till enfald lever jag livet i svart eller vitt. Av eller på. Till eller från. Så enkelt är det i min värld. Jag är medveten om att andra människor inte lever på det sättet. Stackars dem. Eller ja, förstås – stackars mig. Säkerligen missar jag både många chanser och människor som hade kunnat berika mitt liv, men jag kompromissar tydligen inte om vissa saker. Jag förstår att andra människor kan tycka att det här är ett väldigt kategoriskt beteende. De har rätt.

Jag ger ju folk flera chanser numera. Mycket på grund av att jag vet att mitt sätt att resonera inte är helt jävla kosher, och även på grund av att första intrycket sällan stämmer. Människor som jag numera älskar har i många fall inte alls tilltalat mig från början. Lyckligtvis har de också börjat tycka om mig – så jag håller mig gärna till de här människorna. De som jag vet älskar mig och vice versa.

Det här är inga självklarheter dock. Nya människor måste vara så jävla fantastiska för att jag ska ta mig tid och utrymme. Själv är jag absolut ingen picknick och kan också vara rätt otillgänglig. Därför lämnar jag alltid utrymme för att inte fortsätta prata med mig.

Å andra sidan, när jag har bestämt mig älskar jag folk tills de eller jag dör. Eller tills jag vill döda dem. Jag ger mig nästan aldrig. Jo, jag har gett upp några få gånger. Fortfarande har jag inte ångrat dem gångerna heller.

Jag förstår inte när saker tar lång tid. Sannolikt ett lätt autistiskt drag. Jag vet nästan alltid direkt hur saker och ting ligger till, och utgår således från detta. Därför har jag mycket lite tålamod när andra inte agerar på samma sätt. Jag ska nu börja lära mig att ha mera tålamod.

Richard Yates

För dem som inte har läst Richard Yates "Easter Parade" återstår en fantastisk läsupplevelse, men det jag tänkte skriva är att jag nu känner mig lite som Emily Grimes i den romanen. Richard Yates skrev ju också "Revolutionary Road", ni minns säkert filmen med Kate Winslet och Leo Di Caprio. Man kan säga att Yates tematik skildrar den moderna människans liv och smärta med en touch av grekiska dramer. Jag älskar det, men inser att det är inte för alla. Dock, vill man läsa en smart amerikan så är det definitivt Richard Yates. Lite som en manlig Joyce Carol Oates. Och om henne har det som bekant sagts att hon gång på gång skriver den stora amerikanska romanen.

Anyways, Malin Ullgrens recension av "Easter Parade" innehåller en lysande mening som beskriver det som jag lever i just nu:

"Om man kunde trösta sig med en fantasi om att Frank och April i ”Revolutionary Road” kanske skulle ha klarat livet bättre på var sitt håll, kanske i New York City, ger ”Easter Parade” facit: Skilj er, bo i stan, whatever. Ni är ändå trasiga människor på väg mot döden." Ah yes. Jag älskar den här typen av svartsynt sarkasm. Och håller med till fullo. Livet är lidande. Vi kan förhoppningsvis se fram emot någon sorts nirvana. Men man vet ju inte när. I vilket liv, menar jag. Eller, i vilken livslögn.

Och jaja, cynisk och uppgiven är jag kanske just nu, men det är vår och snart blir det varmt igen och ljust är det redan, och då blir livet alldeles, alldeles underbart. Igen. Eller hur? Eller hur? *krampaktig optimism krystas fram*