När får man luta sig tillbaka? När helvetet har frusit till is, jaha.

Talade med två av mina närmaste vänner i morse. Vi går alla tre just nu igenom olika sorters helveten. Som vanligt handlar det om kärlek, arbete, eller bristen på det, och resten av livet. Same same but different, för oss alla tre.

Väninna 1 skriker i luren: "När ska man få känna sig glad?! När ska man få slappna av?! Och när, för guds skull NÄR, kommer glädjen att hålla i sig i mer än ett par timmar i stöten?!" Jag förstår precis hur hon känner.

När får man lägga upp fötterna? Äta middag med sin man en fredag, dela på en flaska vin – om inte någon ska hämta ett barn någonstans förstås – se "På spåret" och bara vara. Jag begär inte mycket. Inte väninnorna heller. Vi skulle vilja ha lite helt vanligt jävla svenne banan-liv. Nu har vi kört 10–20 år kaos och katastrofer. Kan vi få släta ut det med 20–50 år med lite mer jämna plågor? Vi orkar inte mera, och vi är bara strax över 40. Eller: vi orkar inte mera och vi är faktiskt över 40 år alla tre. Which ever works better for you.

Mellan oss tre har vi upplevt sjuka barn, sjuka familjemedlemmar, döende familjemedlemmar, döda familjemedlemmar, sjuka vänner, döda vänner, arbetslöshet, kaos, katastrofrelationer, skilsmässor och relationer med folk som verkligen inte förtjänar oss.

Och JA, tro mig – det är inte vi som är koleriska. Det är de som inte förtjänar oss. Vi har förvisso fått stöd och kärlek från våra barn och från våra mammor. De av oss som inte har en död mamma alltså.

Väninna 2 säger: "Har vi inte förtjänat att få lite lugn och ro nu?"
Jag svarar: "Just den tanken är sannolikt vad som gör att vi inte är berättigade till frid – att vi tror oss vara det." Sedan skrattar vi tills vi svimmar eftersom utan worst case scenario-tankarna skulle vi gå under. Alla tre. Hellre vandra i ett halvhelvete hela tiden och ha lite kortare fall ner när skiten verkligen slår i fläkten, än att tro sig vara berättigad till lycka och frid och bli fullkomligt tillintetgjord när smällen kommer.

Väninnorna och jag ser livet i ögonvitan och säger: "Kom an då." Livet tycks stirra tillbaka och sätta på sig hårdhandskarna, så då gör vi väl också det. Men vad skönt det vore att få kliva ur ringen och sätta sig ner lite. Och så bara... fungerade allt.

Lite frid vore fint, så här i juletid. Lite kärlek. Och lite frid.

Amen.