Språket, språket, språket.

I engelskspråkiga kulturer hör man ibland föräldrar morra: "Language!" till sina barn. Det är inte svaret på frågan vad använder vi för att kommunicera, utan en förkortad variant av "Tänk på hur du använder språket, unge!" ungefär. ("Mind your language".)

Som bekant är jag besatt, på det mest rabiata vis, av korrekthet i språket. Jag visar ingen pardon med slarviga stavfel (ja, man kan stava fel av andra orsaker än slarv, och detta kan eventuellt överses med), särskrivningar, sammanskrivningar, syftningsfel, satsradningar och andra lingvistiska missar.

Ofta är mitt tålamod kort, men oftare, förvånansvärt faktiskt, ger jag mina antagonister flera chanser. Såsom många andra som anser sig veta bättre gör också jag gigapantiska språkfel ibland. Och även mindre sådana förekommer. Som ni säkert inser, var det ni just läste friskrivningsklausulen.

Ett av mina favorithatobjekt är den utbredda felsägningen interjuvva. Och visst, det är ett svårt ord. Kommer från engelskans interview. Vi svenskar har svårt att separera det mjuka och det hårda v-ljudet, och förekommer båda ljuden i samma ord blir det ännu svårare. J-ljudet ligger närmare r-ljudet i munnen och detta medför att när vi ska byta till ett v-ljud mitt i ordet blir det trassligt. Dessutom ska man ju så småningom till j-ljudet i ordet, så man ekonomiserar och voilà - interjuvva (och interjuv). Som en liten bonus har man även vänt på ljudbilden: det hårda v-ljudet som skulle komma i mitten av ordet dyker upp i näst sista stavelsen. För att det är enklare för oss. Interjuvva (interjuv).

Jag skulle vilja råda er som har svårt med ordet intervju att tänka er det på engelska och att tänka er en uppdelning av ordet; Inter view = inter vju. Lättare, eller hur?

I dag hängde jag upp mig på detta på grund av ett i alla andra avseenden intressant och bra program på Sveriges Radio, Kaliber i P1, som i min värld färgades pissgult av att journalisten som gjort huvudspeakern vid minst ett tillfälle sa "interjuvva". Det är särskilt pikant eftersom programmet handlar om språkanalyser av flyktingars språk och att dessa i flera fall utförts av icke korrekt utbildade analytiker.

Dubbeltårta för mig. The irony. The humanity.

Jag får invärtes eksem. Herpesutbrott. Klåda. Våldstendenser. Jag inser givetvis att det här inte är ett friskt beteende. Inte en helt stabil reaktion. Men jag kommer knappast att lastas för den heller. Mina medspråkfascister är lyckligtvis många och snart kommer vi och vårt sätt att uttrycka oss - det korrekta - att leda all världens kommunikation.

(Det är vid sådana här tillfällen jag numera kan skryta med att min lärare i språkstruktur, Tomas Riad, nyligen blev ledamot i Svenska Akademien.)

Ha.