Music non stop & Stevie forever

Tur att det finns music alltså. Har gått in i Majsans Anita Baker-moln och där är det hemskt trevligt. Inser också att det var rätt länge sedan jag spisade gammal hederlig soul. Numera kallas all musik av i s h amerikanska svarta artister r'n'b. Alltså rhythm and blues. Ett fantastiskt uttryck som liksom kommit bort lite tycker jag. För helt klart sysslar Anita också med rytm och är underbart blå. Ingen har sådan sorg i rösten som Anita.
Och ingen har sådan glädje i rösten som Stevie. Tänk att jag inte kan skriva om musik ever någonsin ever utan att dra in Stevie. I can't help it people. Han är Gud. Guvd, som det heter på riktig svenska.

Falskt eller äkta
I går hamnade jag i en diskussion över en fantastisk middag & ett underbart bourgogne-vino (strunt i det nu, det var ju music vi skulle prata om). Samtalet gled in på den underbara definitionen av äkthet och huruvida falsksång ibland kan bekräfta äkthet. Jag, som i ärlighetens namn, har halkat lite på äldre da'r och lyssnar på allehanda gubbrock och falsksång, kunde argumentera två sidor.

1. Står förstås icke ut med folk som inte sjunger rent. Jag menar nu musikaliskt sett. Förlåt Olle, men till exempel Olle Ljungström. Som förstås har en konstnärssjäl och vill uttrycka sig. Men som inte borde få närma sig en mikrofon eftersom både barn och småfåglar antagligen får bestående skador. Småfåglarna kanske dör. Förlåt Olle, men så här är det.

2. Älskar när folk som ÄR muskaliska får feeling och rösten kanske spricker en smula i det näst intill religiösa tillstånd som också kallas musik. Tom Waits. Aretha Franklin. Chaka Khan, for goodness sakes.

Till sist: Stevie är alltid bäst. Klockren och äkta.
"Going back to Saturn"

Thank you music lovers.
PS. Oliktänkande uppmuntras.