Där jag bor är det sommarlov, men inte sommar. En märklig företeelse. I o f s jämförbar med sportlovet, då man inte ens behöver ta en measly liten promenad på hela veckan, men ändå HAR sportlov. Påsk- och jullov däremot är ju en smula lättdiagnosticerade. Fast det är klart om man är muslim eller jude, eller hindu... Nä. Vi släpper det.
Barnen har fått en lillebror. Han heter Buster. Jag är inte Busters moder.
ORMSTORY
En som vi känner har blivit biten av en huggorm. Fast det gick bra till slut. Vi hoppas att hans pappa ska ut och bita tillbaka. Med en spade eller så. Eller att hans mamma går ut och tittar strängt på ormen. Det borde funka. Fast innerst inne vill vi att ormen ska dö.
HUR GÖR MAN?
I en artikel i DN.se i dag berättas en hemsk historia om ett par som skickat tillbaka sitt adoptivbarn. Tydligen tröttnade de på det stökiga barnet och kände att: "nä, nu får det sjuttsikens vara nog alltså. Det här jävla skitbarnet gör ju inte som vi säger! Hon är envis, uppkäftig och egensinnig och vi är faktiskt helt vanliga människor som bara ville ha ett barn att slösa kärlek på, men i stället får vi hålla på med någon sorts... Uppfostran."
Stackars dem. De trodde säkert att hon skulle vara nio år och ljuvlig hela tiden. Blev ju lite annat ljud i skällan när hon närmade sig tonåren. Fy fan.
Obligatorisk följdfråga:
Vart skickar man biologiska barn som man har tröttnat på? Finns det någon uppsamlingscentral? Kan man hämta tillbaka dem när de är 27 år och har stabiliserat sig lite. Kanske blivit jurister eller något? Går läkarlinjen... Eller kanske efter det, när de liksom tjänar egna pengar och man kanske kan få något tillbaka. Jesus. Ska man bara ge och ge och ge?
Ja, inte vet jag.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar