Grejen med Eric Gadd

Ser Eric Gadd i SVT:s morgonprogram och får en musikalisk flashback - en resa genom mitt vuxenliv.
Han framför med en gitarr och bara sig själv en ny låt från kommande album. Ja, vad ska man säga. Det svänger helt enkelt.

På 1990-talet blev Eric Gadd grymt stor med stort soul/funk/popband med AMERIKANSKA musiker och ascoola människori sitt posse över huvud taget. Hittar som "My personality" (ni minns: "Baby, baby, baby..."), "Excuse me/hallelujah" och "Do you believe in me?" från albumet Do you believe in Gadd? lade sig som ett vitsouligt täcke över landet och banade väg för till exempel Stephen Simmonds och Daniel Lemma.
Jag hängde på den tiden nästan uteslutande med mediamänniskor och musikmänniskor. Jag inkluderar mig själv i ordet musikmänniskor - det är sådana som kanske inte nödvändigtvis musicerar själva men har stort intresse och mycket kunskap. Vi hängde på klubbarna Blacknuss och Soul på Fasching i Stockholm och ja, soulviben återföddes liksom där och då. För mig, som gammal Motownpingla var det givetvis mycket passande att det blev hippt igen med Chaka Khan, Stevie Wonder och Aretha Franklin.

Man kan säga att förhandssnacket slog över. Ryktena om Gadd och hans musiker på turné förvandlades ofta till rena lögner. Det söps, knarkades och coolades så till den milda grad att det snabbt blev underförstått att det inte var sant.
Gadd snackade ju inte så mycket men när han sa saker blev det ofta... hrm... creddigt. Jag minns en intervju då han sa något i stil med att han aldrig mera skulle le på bild, eftersom amerikanska musiker aldrig ler på bild och det tydligen ger ett mer seriöst intryck.
Stop talking, Eric.

Cred - nej tack.
Jag minns hur vi tyckte att Eric Gadd var jävligt creddig.
Det passade sig liksom inte i Sverige, det gör det knappast nu heller, att påstå sig vara lika cool som Prince. Inte heller att påstå sig vara soulsångare när man var liten, vit och kom från Gotland. Han fyllde inte ut kostymen. #fail som det heter på Twitter. I dag pratar han om ett forcerat självförtroende och jag tänker självförtroende schmälvförtroende. Han gjorde det ju ändå. #win?

Han ser ut som en blandning mellan Prince och Johan Hakelius och musiken har alltid haft tydliga Princeinfluenser. Även vibbar från den sköna kalla blåa soulen, exemplifierad ofta i 1960-talets England, tänk Dusty Springfield.
Hans falsettsång, ofta på gränsen till vad man står ut med, men med god balans, var och är ett omisskännligt signum. Och precis som i fallet Prince undrar man ofta hur det där ska gå längre fram. (Prince: har gått bra, men låter ibland konstigt, Gadd: juryn är fortfarande i överläggning).

Nu är han tillbaka, Gadden, och han verkar ha vuxit i både sina och våra skor. Han kan kanske fylla upp creddigheten. Kanske med ålderns rätt, kanske med erfarenhetens rätt, men helt klart med den skicklighet man faktiskt tillägnar sig med både åren och med erfarenhetens lärdomar.

I believe in Gadd.

Thank you music lovers.
Over and out.