Free at last. Free at least?

Ja, alltså jag lever ju. Det är det jag vill säga med titeln här ovan. I guess. Jag har slutat jobba, nää - inte riktigt, men uppmanats att sluta jobba med den här mannen som chef:
Men var inte ledsna för det, Herre Gud, det är INTE jag. Inte det minsta. Jo, lite faktiskt om det nu är absolut nödvändigt att dra upp det där gamla känsloormboet jag har stoppat in i hemliga skåpet. Tyst.
Ding!
Vi bytte ämne.

Apropå Gud, för det kom ju upp här nyss, så väljer jag att tro att det här är Guds sätt att tala om för mig att det är NU jag äntligen för faaan, ska skriva klart bok. Obestämd form och utan titel just därför.
Bok har arbetats på och med under lång tid och under denna långa tid utvecklats till flera böcker faktiskt. Vissa är till och med riktigt bra och nu ska jag väl egentligen bara renodla. Så att texterna i stället för att bli så där skönt pratiga som mina texter ofta är bara blir lite kliniskt torrroliga. Nej, tre R går inte, va? Torroliga. Torr-roliga. Ah. Torr-roliga.
(Mindre parentes - förlåt.)

Exempel på ovanstående text, mer städad:

Gud vill att jag ska skriva boken.
Boken har arbetats på under lång tid och utvecklats till flera böcker.

Bättre, eller hur?

Ville bara uppdatera lite. Jag tycker att man ofta har tid att reflektera över livets synbara oändlighet. Aldrig händer saker slag i slag. Folk dör fan aldrig och inte fyller man år heller.
Näää, vad ska man med all tid till?
Skriva böcker, ja. Tack Gud.

Då ska vi se.
1. Första Mosebok:
Det var en mörk och stormig natt ...