Jo tack, bra. Är det oftast, men ibland ...

Plötsligt slår mig saknaden hårt i magen. Bam! Borta! Finns ju inte där längre. Just när jag skulle berätta något vansinnigt bra, roligt och engagerande som jag vet att du skulle gilla.

Som om en osynlig vägg, varför inte en glasvägg helt enkelt - men tänk pansarglas - fanns mellan oss två. På andra sidan finns du och på min sida finns jag. Kanske vet du att jag finns här, kanske inte.

Det är inte bara en sorg och en tragik. Det är inte bara en hjärtskärande saknad. Det är faktiskt jävligt tråkigt också.

"He used to poison them."