Make you feel my love

Jag knarkar musik på samma sätt som jag ofta knarkar nyheter, FB & Twitter. Jag kan inte sluta. Enligt hjärnforskaren Martin Ingvar (jag hittar på här nu, rätta mig gärna om jag har fel) bör man mata hjärnmasken för att bli av med den.

Hur man handskas med en hjärnmask

För dig som är obekant med begreppet hjärnmask är det när en låt, en mening, eller ett ord - eller en snutt av en mening, ett ord eller en låt - liksom fastnar i huvudet på dig och du ständigt återkommer till den/det/dem.

Alltså: lyssna på låten, upprepa ordet, meningen, snutten eller vad det nu är tills hjärnan bearbetat färdigt. För det är på grund av att hjärnan inte är helt klar med den där lilla snutten som den ständigt återkommer till den.

I mitt fall handlar det oftast om musik. Ibland om ord. Känner mig rätt rubbad när jag upprepar 'integralkalkyl' 65 gånger för att sedan faktiskt kunna släppa det. Ibland är tricket att skriva ner det ett antal gånger för att bli av med det. Som om det visuella matandet - alltså själva den handlingen att jag skriver och därmed läser det jag skriver - faktiskt är mer tillfredsställande, för hjärnan, än det audiella.

Dylan

För musik gäller dock lyssnande. 'In absurdum' har en helt annan betydelse för mig än för er. I promise.

För närvarande har jag hakat upp mig på en Bob Dylan-låt, "Make you feel my love", helst i Adeles tolkning. Främst eftersom jag sökt mig trött efter Dylans egen version utan resultat. Observera att jag är lat och enbart har sökt på Spotify och You Tube. I de flesta fall föredrar jag originalen. Men Adele gör den så bra att jag nu kan tänka mig att nöja mig med den.

All stars-tolkning

Det som är roligt med min åkomma (jo, tack, jag känner Rain Man-vibbarna) är allt jag lär mig. "Make you feel my love" gjorde herr Zimmerman för inte så länge sedan. Jämförelsevis. Den kom på ett album från 1997 som heter "Time out of Mind". Låten är fantastiskt vältolkad måste jag säga. Nästan alla har gjort en version av "Make you feel my love". Jag är rätt förvånad.

Amerikanska countrystjärnor, som Garth Brooks och Trisha Yearwood, har spelat in den, och fått ordentliga hittar med den over there. Billy Joel tog den till Billboardlistans 50:e plats redan 1997.

Min undersökning har låtit mig höra Ronan Keating: sött, men nää; Mike Reid: fint, men för deppigt för mig; Mel Gibson (japp, helt sant): han tror tydligen att han är Elvis - men Elvis var kungen, så NÄ; Michael Bolton: precis när han var förlåten för allt, tack vare briljanta Jack Sparrow-låten, trillade han dit igen, i en rätt gräslig version med Helene Fischer.

En riktigt stjärnhyllning till Garth Brooks version, med idel countrystjärnor i creditlistan, som Loretta Lynn, Waylon Jennings och Willie Nelson, kunde inte heller ge mig min knarkarhit.

Min favorit står sig

So still - nothing for me. För det är ju den bästa kicken jag söker. Återigen, empiriskt har jag oftast fått den kicken av originalet. Jag hittade även en version av svenska favoriten Pernilla Andersson. Och nä, inte heller den går att jobba med. För min hjärna alltså.

När jag jämför Adeles version med alla genomgångna tror jag att hon själv har lyssnat en del på Bryan Ferrys version från albumet "Dylanesque" från 2007. Och lite på Julie Matthews. Och kanske lite på Joan Osborne, ni vet hon med "(What if God was) One of us", en gammal 90-talsgoding. För övrigt skriven av Sverige-vännen Eric Bazilian från the Hooters. Vidare är jag fullständigt övertygad om att Adele inte har inspirerats alls av Jeremy Irons version.

På nätet har andra hätskt diskuterat hennes version och man har till och med ifrågasatt huruvida hon ens använder samma noter. Något småaktigt, tycker jag.

Till sist - ni måste höra Adele. Och tänk på att hur många gånger ni än lyssnar på den, så har jag hört den hundra gånger till.

Alla versionerna går att höra på Spotify förstås.

Thank you music lovers.

PS. Dylan själv tycker tydligen att Adeles version är den näst bästa, second to his own, naturally. I wouldn't know.