Häromkvällen...

Ja, i går faktiskt, utspelade sig detta äventyr med djur.

Jag halvligger, som vanligt bör tilläggas, i soffan med två till tre djur. Vi har besök av Lishunden och Morris. Mitt djur, Alice, har naturligtvis paxat mamma-platsen eftersom barnen är hos fadern. Annars sitter vi i flockens rangordning: Jag, hr Groda och till sist frk Knubbsäl. De två varierar graderna ibland, men det kan oftast lösas med en enkel vem-var-här-först-fråga. Alice kommer sist. Men hon vet detta och gillar läget.

Nåväl. Lishunden är van vid läget och ligger mot bortre armstödet. Jag vilar mitt tunga, vackra huvud på det andra. Alice ligger lite casually utsträckt mellan mig och Lisa, med ryggen mot soffryggen. Plötsligt hoppar Morris - Lishundens son, nu ett år gammal och inte längre den lille ulltutt han en gång var, mera Åke Wihlney, faktiskt - upp i sagda soffa och lägger sig tätt intill mig och drar en djup lyckosuck. Jag klappar honom förstrött på sidan. Alice sätter sig upp med ljusets och de förfördelades hastighet och tittar förnärmat på mig.

"Är du sotis?" säger jag med rösten drypande av sarkasm. Och lite medkänsla ska erkännas.

Morris reser sig då förvånat upp och tittar på mig. Han klarlägger:

"Nej, jag heter Morris."

You gotta love'em.

Peas out.

Alice. Sårad.