Kära agnostiker och skeptiker...

Jag måste nu få berätta om något som JAG tror på. För en vecka sedan gick Daniel vidare, efter en längre tids sjukdom. Vi, alla gamla kompisar (och Daniels familj så klart) är ledsna, knäckta, sorgsna, tyngda, lättade, lugnade. Allt som man känner när någon dör.

Natten då Daniel dog drömde jag att vi var på en fest. Jag passerade Daniel i en dörröppning och eftersom han stod och pratade med någon annan ville jag inte störa utan klappade honom bara på armen lite när jag gick förbi. Då tog han tag i mig och kramade om mig ordentligt, lyfte upp mig och var så där stark som innan han blev sjuk. Han såg frisk och glad ut och när jag vaknade på morgonen visste jag. Och jag var lugn. I mer än en vecka hade jag väntat på besked och varit väldigt upprörd, kunde inte tänka på honom utan att gråta. När jag slog på mobilen den morgonen hade jag fått meddelande att han var död.

Jag berättade detta för en gemensam vän, A, i dag. Både hon och hennes man J, som inte var i samma stad som hon, visade sig ha haft liknande upplevelser den natten. A hade pratat med Daniels mamma som berättade att den kloka sköterska som suttit hos Daniel när han drog sin sista suck, hade öppnat fönstret i rummet för att släppa ut hans ande så att "den inte skulle studsa omkring i sjukhussalen". A kunde då berätta för Daniels mamma att han kom förbi hos henne. Daniels mamma blev glad. Hon trodde på det. Och det räcker för mig.

EMPIRISK KONKLUSION
Om vi, våra hjärnor, har konstruerat dessa upplevelser för att hjälpa oss igenom en sorgtyngd period - go brains. Vilken jävla konstruktion.
Jag väljer att tro, precis som A och J, att Daniel tog farväl.

PS:
När A på Daniels dödsbädd sorgset frågade honom vad hon skulle ta sig till, det skulle ju bli så tomt efter honom, svarade han:
Köp en iller.


Life is for the living.