Ibland händer allt på en gång. Alla dör, samtidigt. Man får en uppenbarelse om resten av sitt liv, mitt i sorgen. Man vet plötsligt en massa saker, som känns bra, som man inte trodde att det var möjligt att man skulle veta förrän om många år.
Och för bara en vecka sedan var det inte alls så här.
Bra och dåligt. Extremt katastrofartat dåligt, in fact. Ofta tycker jag att sorg sveper med sig massa gammal skit, sådant man trodde sig ha bearbetat, men som, i ljuset av helt andra sorger framstår som påfallande obearbetade.
Och det märkliga är att hur jävligt det än vara månde, så går livet vidare. Är inte det fantastiskt? Man tror att allt stannar upp. Man vill inte höra något mera, man vill inte lyssna någonsin mera, man vill inte se någonting alls.
Men nog fan får man se, höra, lyssna och uppleva saker ändå.
Det är helt enkelt bara att vänta tills flaskan är tom.
Men det är klart - då får man ju köpa en ny.
57 varieties, people.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar