Början, mitten och slutet

SLUTET
I dag kändes det som att våren började på riktigt. Vintern är härmed slut. Lång promenad med min gudson och hunden och nån tant som gick med oss hela vägen. Kanske ungens morsa, ja.
Buster, Fabian och Otto är i början av sina liv.
Ingen vet vad som händer i fortättningen.
Allt ligger framför dem.
Även slutet.
Långt framför dem.

MITTEN
Om 36 år är jag 72 år. Om jag lever då. Men det tror jag att jag gör. Det värsta är att alla tänker så. Ingen tror att de ska dö förrän de har levt länge och väl och har barnbarn och pension. Ofta talar vi om detta, Knubbsälen och jag. Hon frågar om det inte vore mest praktiskt om vi dog tillsammans, med argumentet att då behöver ju ingen vara ledsen och bli ensam kvar.

Stoiskt berättar jag hur jag kommer att dö som en mycket gammal tant, som har haft ett roligt liv och haft det bra. Jag dör när jag är gammal och kan se tillbaka på ett gott liv med mycket kärlek och jag kan se att mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn har det bra. Då är det dags.

Och Knubbsälen köper utan knot argumenten att hon ska leva länge själv, få barn, ha ett roligt jobb och skratta mycket. Men å andra sidan är man ju död jävligt länge, jämfört med hur länge man lever. Eller? Ingen vet. Ingen har kommit tillbaka och berättat.

BÖRJAN
I dag gick en person vidare. Någon som jag inte känner, men som jag har en anknytning till ändå. Han dog efter en kort tids sjukdom, med allt vad det innebär av ångest, skit och smärta. Huruvida det är orättvist vet vi inte. Men det känns grymt, orättvist och onödigt.
För dem som måste stanna kvar.

Jag tror att han har gått till en annan plats.
En plats där allt börjar.
Skål för en god fortsättning.
Let's be careful out there.