Jag och sonen tillbringade onsdagen i solen. Han kaskadkräktes på tisdagskvällen efter att ha mått illa hela dagen. Man kan väl säga att allt kom ut. Barnens rum blir sig aldrig mera likt. En indianby som just slagit sig ner vid kanten av den runda ullmattan fann sig plötsligt översköljda av korv och pannkakor. I mindre trevligt format.
När de lite plastiga cowboyerna, som tidigare utgjort det största hotet mot lägrets fortsatt lugna liv, helt oförutsett sveptes bort av en spyvåg, började indianerna ana oråd. De gröna granarna som omgav lägret for som barkbåtar med vågen. En tipi välte. Hästarna räddade sig själva, på djurs vis.
Indianerna satte sitt hopp till urmodern som givetvis kom till undsättning. Hon lyfte ömt upp dem alla och la dem i handfatet. Där sköljdes korv och pannkakor bort med ljummet vattet. Sedan följde en lite mer hårdhänt behandling med tvättsprit. (Indianer kallar detta för eldvatten.)
Efter att ha torkat lite på handfatsstranden offrade de tacksamma indianerna åt urmodern och bad att de aldrig mer skulle drabbas av spyvågens förbannelse. Det bad urmodern också om.
Dagen efter spyvågen tillbringade således urmodern och konvalescent-sonen på balkongen i vårvärmen med att njuta. Och att se fram emot solens ankomst. Eller vår egen ankomst till solen. Frid. Ugh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar